Josefin Nilsson Photographer

Vid Nostra aurar under Fårös blinkande fyr ska en ny dag börja. För en gråsäl är det den sista dagen. Han drar rosslande andetag. Varje ser ut att vara det sista. Blicken är trött. Sliten. Och på kroppen har insekterna redan börjat samlas. Buffén är uppdukad. Sälen ska bara dö först. Och döden den är nära. Det är en makaber syn som gör ont att bevittna. När jag ringer till Naturhistoriska riksmuseet för att anmäla gråsälens död möts jag av beskedet att de skickar deras gotländska kontakt. En 80-årig jägare. Han är en av dem som i över 40 år hjälpt Naturhistoriska riksmuseet att undersöka hur det svenska sälbeståendet egentligen mår. I undersökningarna är obduktioner av döda sälar grundstommen. Och ju färskare död säl desto bättre. Det är därför jag ringer. Trots det absurda i att anmäla en ännu levande säl till obduktion. Att döda eller döende sälar påträffas är ingen ovanlighet. Naturhistoriska riksmuseets gotländska kontakt har i 48 år hämtat döda sälar. När jag möter honom har han redan hunnit hämta sju döda gotländska gråsälar på de sista fem dagarna. En ovanligt stor summa. Speciellt med tanke på att Naturhistoriska riksmuseet totalt får in mellan 50-100 döda sälar per år. Och av de döda sälarna som den gotländska jägaren hämtat den senaste veckan har samtliga varit vuxna. Även det ett oroväckande tecken. När säldöden i Östersjön observerades på 1980-talet rörde det sig också om vuxna individer som påträffades döda. Bakom dödsfallen låg organförändringar orsakade av miljögifter i havet. Både gråsälen och vikaren minskade i antal. Men utvecklingen vände. Miljögifterna minskade i mängd och överlevnaden hos både vikare och gråsäl har förbättrats. Likväl är allt inte frid och fröjd. Tidigare i år visade provtagningar av havsörnsägg i Västernorrland på skyhöga halter av PCB och DDT. Halterna som uppmättes var så höga att mätningarna gjordes om för att kontrollera siffrorna (http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2014/mycket-hoga-gifthalter-hos-havsornar-i-vasternorrland/ och http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/hoga-halter-av-miljogifter).

Situationen är fortfarande allvarlig. Hos gråsälen ställer miljögifterna fortfarande till problem (http://www.havet.nu/dokument/Havet2010-salar.pdf och http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-620-8381-6.pdf). Dagens gråsälar dör i förtid till följd av såväl tarmsår som minskade späcklager vintertid. Forskningen har ännu inte kunnat visa varför men miljögifter tros vara en del av förklaringen. Kanske är det därför som blicken hos gråsälen vid Nostra aurar falnar. Kanske. Forskningen får ge svaren. Klart är en sak. Situationen i Östersjön är långt ifrån bra.

För tre år sedan bestämde jag mig. Sveriges sexton miljömål skulle stå i fokus i mitt första egna fotoprojekt. Projektet tog mig från bottendöden i Östersjön till industriskogarnas baksida. Då trodde Naturvårdsverket att elva av Sveriges miljömål skulle nås. Idag är situationen annorlunda. Nu pekar Naturvårdsverket på att fjorton av målen inte kommer att nås. Mitt fotoprojekt “Hopp och hopplöshet” lever ännu. Och det känns viktigare än någonsin. Tre år efter starten har utställningen hängt på närmare tio platser runt om i Sverige och inbringat tusentals kronor till Naturskyddsföreningens arbete i Östersjön. I Linköping har min utställning använts som grund till seminarier mellan politiker och gymnasieelever vilket är precis vad som krävs för att framtiden för Sveriges miljömål ska se iaf lite ljusare ut. Hoppet finns ännu. Litet men markant. #nature #hoppochhopplöshet #naturcentrumlinköping #naturskyddsföreningen #miljömål #natura_love_ #natureaddict #hot_shots #abisko #östersjön

För tre år sedan bestämde jag mig. Sveriges sexton miljömål skulle stå i fokus i mitt första egna fotoprojekt. Projektet tog mig från bottendöden i Östersjön till industriskogarnas baksida. Då trodde Naturvårdsverket att elva av Sveriges miljömål skulle nås. Idag är situationen annorlunda. Nu pekar Naturvårdsverket på att fjorton av målen inte kommer att nås. Mitt fotoprojekt “Hopp och hopplöshet” lever ännu. Och det känns viktigare än någonsin. Tre år efter starten har utställningen hängt på närmare tio platser runt om i Sverige och inbringat tusentals kronor till Naturskyddsföreningens arbete i Östersjön. I Linköping har min utställning använts som grund till seminarier mellan politiker och gymnasieelever vilket är precis vad som krävs för att framtiden för Sveriges miljömål ska se iaf lite ljusare ut. Hoppet finns ännu. Litet men markant. #nature #hoppochhopplöshet #naturcentrumlinköping #naturskyddsföreningen #miljömål #natura_love_ #natureaddict #hot_shots #abisko #östersjön

Från Fårönatten

Vi klev ut i natten. Och lät mörkret sluka oss. En scen väntade. En scen ur nattens skådespel.



I augustimörkret är Fårö inte människans land. Det är raukarnas. Det är kaninernas. Men framförallt är det vindens. Det är den vi möter i mörkret. Den finns där som ett avlägset dån. Och innan ögonen hinner vänja sig vid den dunkla vyn så får öronen skapa bilder. Rita horisonten. Pensla upp kalkstenen. Färglägga vågorna.

En bil kör förbi och lyser upp väderkvarnen under den 30 sekunder långa exponeringen.

Jag har fastnat för nattens fotomöjligheter. De är oändliga. Motiven finns överallt. Med rätt slutartid är inget omöjligt. När jag precis återvänt från Sveriges åttonde största ö, Fårö, är det nattbilderna jag är ivrigast att visa upp för Er. Bilderna från nattens skådespel. För även om nattmörkret på Fårö inte är något för den mörkrädde så finns det en naturupplevelse av enorma mått att hämta efter solens nedgång. För där då, öppnar sig stjärnhimlen över de resliga raukarna, stjärnfallen ritar streck över de vindpiskade väderkvarnarna och timmarna flyger iväg. Jag kommer visa fler bilder från Fårö, från Nostra aurars gryningsljus och från sälmysteriet. En ny blogguppdatering kommer förhoppningsvis redan på onsdag. Ha det riktigt riktigt fint!

För stora doser av fantasi är inget att rekommendera under en nattvandring bland de karga klipporna. Är det här en rauk eller en förfrusen jätte med stor näsa som betraktar stjärnorna? 

På väg till en ö långt bortom horisontens rand. Om allt går som jag önskar sitter jag om 24 timmar på en sandstrand med kameran uppställd framför mig, redo för augustinattens stjärnor. #nature #stars #instanaturefriends_ #instaworld_love #photonatura #photography #night

På väg till en ö långt bortom horisontens rand. Om allt går som jag önskar sitter jag om 24 timmar på en sandstrand med kameran uppställd framför mig, redo för augustinattens stjärnor. #nature #stars #instanaturefriends_ #instaworld_love #photonatura #photography #night

Augustinätter

Högt högt över de blomstrande gråfibblorna smyger de sig fram. Stjärnorna.  En efter en. Varje stressad naturfotografs drömmotiv.

När dagarna är för fyllda för att hinna fotografera längtar naturfotografen i mig till natten. Till timmarna när himlen öppnar sig. När rymden äntligen får visa sitt rätta ansikte. Jag har på allvar upptäckt vilken dröm de där timmarna är. Vilka fotomöjligheter som gömmer sig i augustinätternas svala famn. Det kommer alltid en tid när man som naturfotograf känner att man har fastnat. Att man följer samma hjulspår som man gjort en tid. Jag har känt lite så i sommar. Att jag behöver fortsätta sporra mig själv till utveckling. Och i nattens mörker har jag upptäckt att en ny värld har öppnat sig. En värld som passar perfekt när augustidagarna är för fullspäckade med bröllopsplaner, utställningsfix och hemsideuppbyggnad. Nattens värld. En värld där slutartiden dras upp till bristningsgränsen och där tålamodet får brottas med nyfikenheten medan exponeringen fullgörs. Det är en magnifik värld. Med magnifika fotomöjligheter. Här nedan visar jag några av de bilder som jag tagit de senaste nätterna. Jag hoppas att allt är fint med Er. Glöm inte att ni fortfarande har möjligheten att besöka min utställning “Hopp och hopplöshet” både i Linköping på naturcentrum och på naturum Stenshuvud på Österlen. 

Ha det gott!

Blå Jungfrun och de sista bilderna

Och vi såg den försvinna. I stänk och saltdränkta vindar. Flyktiga berg av vatten förde oss bort. Från ön som vilar i myterna. Blå Jungfrun. 1741 färdades Carl Von Linné över samma vågor. Han tog sig ut till den 66 hektar stora ön. Han tog sig ut till granitklädda grottor och till stenlabyrinten som ingen vet hur eller när den uppkom. Han kom tillbaka med ett citat. “Det här är den hemskaste ön i hela världen”. Det är det inte. I alla fall inte i våra ögon. När vi kliver av båten från de höga vågorna vill våra ben inte riktigt bära oss. Land är ett förlovat land. Oavsett om det är häxornas land. För det var just under parollen häxornas ö som nationalparken Blå Jungfrun i Kalmarsund gick förr i världen. Ön sågs som Blåkulla med sin försiktigt höljda siluett mitt i havet. Och sjöfararna som färdades här rodde försiktigt in till ön för att lämna kvinnliga klädesplagg för att blidka öns kvinnliga själ. Ön är liten. En kilometer i diameter. Och mystiken finns här. Vi vandrar ensamma över prasslande tuschlavar och över röd granit. Himlen, havet och horisonten är grå. Men ön är knappast färglös. Det är den som får omvärlden att te sig så grånad. Ön är allt annat. Den är groende grön, livfullt ljungklädd och knivskarpt kuperad. För att färdas här är den ledade stigen ett måste, minsta avvikelse kan resultera i brutna ben eller värre. På Linnés tid fanns inga leder. För att ta sig genom öns skog tvingades de utrusta sig med yxa och hugga sig fram genom en mur av murgröna, ekar och lönnar. Vi hugger oss inte fram. Men vi låter våra steg dröja sig något när vi vandrar över stigen. När vi ser grottan “kyrkan” öppna sig. Här påträffades stenålderslämningar när en utgrävning gjordes tidigare i somras. Det är lätt att låta fantasin springa iväg. Ön är inte som andra öar. När jag färdas till Blå Jungfrun gör jag det som en något handikappad fotograf. Min kamera dog i samband med att jag tog den nedre bilden på fyren. Så bilderna från Blå Jungfrun är tagna med en lånad kamera. Och att fotografera med en lånad kamera är inget enkelt uppdrag. Man lär känna sin utrustning med tiden. Och det är just därför jag saknar min kamera extra mycket. Frukta dock inte. Bloggen kommer även framöver att fyllas till bredden med bilder. Nytagna. Mitt kamerahaveri är nära sin lösning. Ha det gott!

image

image

image

image

image

Blå jungfrun ligger under våra fötter. Om tre timmar väntar båten igen. Och stormvindar. Länge leve fastlandet! #blåjungfrun #sweden #wildlife #nature

Blå jungfrun ligger under våra fötter. Om tre timmar väntar båten igen. Och stormvindar. Länge leve fastlandet! #blåjungfrun #sweden #wildlife #nature

Det värsta som kan hända en fotograf är att kameran dör. Min gjorde det igår. Ett ofrivilligt dopp tog knäcken på den. Det är plågsamt. Tröstar mig med helgens bästa citat; “min man trodde att du var en tiggare”. #marvelshots #waves

Det värsta som kan hända en fotograf är att kameran dör. Min gjorde det igår. Ett ofrivilligt dopp tog knäcken på den. Det är plågsamt. Tröstar mig med helgens bästa citat; “min man trodde att du var en tiggare”. #marvelshots #waves

Nu är det klart! I november föreläser jag på Nordens största naturfotofestival i Vårgårda! Är så otroligt taggad! #vårgårda #vgfk #natur2014

Nu är det klart! I november föreläser jag på Nordens största naturfotofestival i Vårgårda! Är så otroligt taggad! #vårgårda #vgfk #natur2014